Om närvarons frånvaro – tankar kring Kirsi Tiittanens konst

På ett stort färggrant fotografi ses den centrala rollen intas av två gungstolar i ett utrymme som påminner om en veranda. Stolarna konkretiseras ytterligare av att de står tomma. De är riktade mot varandra som om de var placerade att vara i ett samspel och visa samhörighet. Stolarna tycks genom sin närvaro representera människornas frånvaro och så symboliskt träda i deras ställe. På den följande bilden återkommer samma uppställning, denna gång på en annan veranda och med stolar i annan färg och av annat material. Ju fler bilderna blir desto mer växer stolarna parvis till en gruppering av stumma stolar vars famnar öppnar sig inför betraktaren.

Bilderna är en del av Kirsi Tiittanens serie som hon fotograferade under en vistelse i byar med tobaksodlare och arbetare i västra Kuba. Färgprakten från denna miljö förstärker bildernas främmande ursprung. Serien avslutas ändå med två bilder av finländska gungstolar. I den andra bildens gungstol sitter en gammal kvinna, enligt titeln konstnärens mor. Bilden av en närstående person samtidigt sluter och bryter upp närvaron, distansen och den till stolarna knutna symboliken.

Denna serie verk kallad ”Gungstolsresan” representerar på många sätt Kirsi Tiittanens arbetssätt som en mångdimensionerad helhet av resande, fotograferande och bearbetade av material och motiv. En geografisk rörlighet är naturlig för henne men inte endast för att förnya sina bildmotiv. Världen skulle här kunna definieras som en öppen rumslighet där var och en finner sin resrutt och en resa där bilder, minnen, förflyttningar och betydelser samlas under vägen. Men betydelserna av olika kulturella skillnader hamnar i Kirsi Tiittanens verk indirekt och på många nivåer. Förenade med många olika val av material och kombinationer formar verken ett slags visuella nystan av betydelser som kan nystas upp både intuititivt eller genom ett konceptuellt begrundande.

På Kirsi Tiittanens resor lagras såväl fotografier och rörlig bild på film och i digitalt minne. I de färdigställda verken återfinns dock sällan enbart ett fotografi. Med hjälp av såväl fotografiets, konstgrafikens och måleriets olika egenskaper har bilderna förenats med andra material: handgjort papper, tunna tygskynken, örngott, vinyl, trä- eller PVC-skivor. Materialens egna egenskaper och betydelser sveps samman med bildernas objekt och rumsligheter. Där örngottet berättar om människans vila är dess spetskant som resultatet av koncentration och noggrant handarbete förknippat med flit och kvinnosysslor. Bilden av rituellt påklädda barngravar förstärks av det tunna tygets tysta svajande. Verken presenteras ofta i serier eller som rumsliga installationer där andra delar såsom särskild belysning, lätta träkonstruktioner eller exempelvis salt har tillförts helheten. På det sättet fungerar de i bilderna avbildade rummen i interaktion med betraktarens rum och väver osynliga band mellan de som rör sig genom tid och geografiska distanser.

Många av Kirsi Tiittanens bilder har kommit till på avlägsna platser och i symboliskt laddade omgivningar. Japansk tempelarkitektur och tydligt komponerade trädgårdar, Villa Katsura från 1600-talet med sina väggar av papper, buddhistiska gravgårdar eller den natursköna rekreationsorten Arashiyama är visuellt intressanta fysiska rum. Till dem förknippas även starkt det mänskliga behovet av att stanna upp, att avsätta tid för funderingar och att uppleva tystnaden. Bildernas ursprung är ändå inte det färdigställda verkets huvudsakliga motiv.

Förflyttningen mellan den avbildade rumsligheten och bildens rum är särskilt tydlig i serien ”Utomstående” från 2003. Dess svartvita fotografier visar byggnader, interiörer, parkliknande natur eller landskap som tycks orörda. Dessa bilder är från två för varandra främmande kulturer, från två olika platser i världen. I verken visas de ändå parallellt i par sammanlänkade med en matt, mjuk färgton. I alla verk i serien återfinns ett svartvitt fotografi med en målad skiva vid sin sida. I dessa likställanden betonas inte enbart akrylfärgens och det svartvita fotografiets olika egenskaper och referenser. Den målade skivan mellan två fotografier fungerar även som en förmedlare, som en lugnande bro, på vilken betraktarens öga, som med blicken sökande efter betydelser kan röra sig från den ena platsen till den andra.

De vyer som lagrats av kameran har genom Kirsi Tiittanens olika arbetsmetoder och materialval förflyttats till verkets egna rumsligheter. Dessa rumsligheter kan man enligt Friedrich Nietzsches estetiska syn kalla apolloniska bilder. Den apolloniska bildens kraft och skönhet baseras inte på en avbild av verkligheten utan byggs på rätten att vara en i sig fri uttrycksform, en nivå som tillåts bära upp en illusion. Med hjälp av denna rättighet visar sig verkligheten som en bild och som en möjlighet att fördjupa sig i bildens rum. Bildens rum skapar oss möjligheter att förnimma distanser till världen, till oss själva och till det som vi upplever genom bilden. Bilderna väcker njutning genom sin identifierbarhet men också genom den distans som de tar till sitt motiv. Det apolloniskas kända motsats är det dionysiska. Så samtidigt som bilderna föder en bildens chimär och får oss sensibla, döljer de bakom sig livets avgrund.

Kirsi Tiittanens verk anknyter ofta till vila, till samhörighet, till kontrasten mellan natur och kultur, till heliga platser. De behandlar gränserna mellan liv och död, frånvarons och närvarons skillnader. Genom att fördjupas sig i verkens rumsligheter öppnas för betraktaren en visuell rymd och en gåta ur vilka var och en får finna sina hållpunkter och sin fortsatta färdväg.

Maria Hirvi FT